Då har man skaffat sig en blogg...
Livet i korthet har den sista tiden varit ett rent helvete.
Det har hänt mycket som vissa inte kan förstå och som vissa inte någonsin kommer att förstå. Inget av detta är något jag vill minvärsta fiende ska få uppleva. Det har varit många månaders slit och svåra stunder, där vi har fått plågas länge genom att se min underbar lilla syster kämpa för sitt liv. Och alla ska veta att hon kämpa, denna lilla människa kämpa så grymt mycket att det är helt sjukt. Jag förstår inte var hon fick all sin styrka ifrån, jag hade velat att alla som lever idag skulle ha den styrkan att övervinna alla svåra hinder i sina liv. Tyvärr klarade sig inte Emma men hennes kämpar glöd lever kvar i hela familjen.
Många frågar oss hur vi klarar oss och dem säger att "Jag hade aldrig klarat mig om det hade varit någon i min familj". Men då brukar jag tänka att faktiskt så hade inte någon annan än just vi, just vi i familjen Nilsson den lyckan och den turen att ha en sådan stark människa i våra liv. En sådan vacker, livsglad, modig, hel galen;), underbar, klok etc.etc. tjej i sin närhet. Vi var tvugna att lova Emma att vi skulle klara oss om hon gick bort, jag vill inte påstå att det överhuvudtaget är lätt allt detta men vi har Emmas kloka och underbart fina tankar i baknacken som hjälper oss eller iallafall mig en bit på vägen. Jag kommer aldrig att sluta sörja och sakna min syster, men en dag ska jag se allt detta med hennes ögon och leva efter hennes principer fullt ut. Jag kan säga att jag har börjat men har mycket kvar att lära mig, denna underbara människa var bara strax 17år och redan så mycket klokare och modigare än någon annan! Det känns som om männsikor runt om mig och min familj är rädda för oss, precis som om vi har någon smitta. Har mist några kontakter och dem säger till mig att du kan ju höra av dig men, ja det hade jag kunnat men efter allt detta orkar jag inte hålla på att dra i alla. Trodde man hade vänner som skulle ställa upp, och det har jag absolut haft men vissa man trodde skulle finnas för en har helt slutat höra av sig. Kan det bero på att varje helg ni ringer så har ni velat gå ut? dricka alkohol?, och klart har den vanligtvis drick glade Caroline sagt nej pga att jag inte mår bra psykiskt. Trodde att alla förstod att detta är inget man sväljer ner på en dag, men verkar inte så.
Om man kollar utöver min underbar systers bortgång har det ungefär varje månad varit något nytt sen januari månad. Måste dra det kort annars får jag sitta här hela dagen; Mamma ut och in på sjukhuset pga. smärtor, kramper och dyl. Pappa åkt in pga. inflammation i hjärt musklen och i hjärtklaffarna. Stora syster min, Angelica åkt till sjukan pga. ett epilepsianfall. Moster nina har även gjort ett kärt besök hos doktorn men då pga att hon fick ryggskott. Låter kanske inte mycket men vi har snart VIP-kort både till sjukhus och ambulans. Har väl snart även en direkt linje till ambulansen:) Jag har (som tur e- ta i trä) klarat mig än så länge. Det har varit mycket krävande och påfrestande för hela familjen.
Ja, i korthet har livet varit rent av sagt pissigt. Men man blickar framåt, med Emma vid sin sida och hoppas att livet tar en vändning och blir bättre.
Det har hänt mycket som vissa inte kan förstå och som vissa inte någonsin kommer att förstå. Inget av detta är något jag vill min
Många frågar oss hur vi klarar oss och dem säger att "Jag hade aldrig klarat mig om det hade varit någon i min familj". Men då brukar jag tänka att faktiskt så hade inte någon annan än just vi, just vi i familjen Nilsson den lyckan och den turen att ha en sådan stark människa i våra liv. En sådan vacker, livsglad, modig, hel galen;), underbar, klok etc.etc. tjej i sin närhet. Vi var tvugna att lova Emma att vi skulle klara oss om hon gick bort, jag vill inte påstå att det överhuvudtaget är lätt allt detta men vi har Emmas kloka och underbart fina tankar i baknacken som hjälper oss eller iallafall mig en bit på vägen. Jag kommer aldrig att sluta sörja och sakna min syster, men en dag ska jag se allt detta med hennes ögon och leva efter hennes principer fullt ut. Jag kan säga att jag har börjat men har mycket kvar att lära mig, denna underbara människa var bara strax 17år och redan så mycket klokare och modigare än någon annan! Det känns som om männsikor runt om mig och min familj är rädda för oss, precis som om vi har någon smitta. Har mist några kontakter och dem säger till mig att du kan ju höra av dig men, ja det hade jag kunnat men efter allt detta orkar jag inte hålla på att dra i alla. Trodde man hade vänner som skulle ställa upp, och det har jag absolut haft men vissa man trodde skulle finnas för en har helt slutat höra av sig. Kan det bero på att varje helg ni ringer så har ni velat gå ut? dricka alkohol?, och klart har den vanligtvis drick glade Caroline sagt nej pga att jag inte mår bra psykiskt. Trodde att alla förstod att detta är inget man sväljer ner på en dag, men verkar inte så.
Om man kollar utöver min underbar systers bortgång har det ungefär varje månad varit något nytt sen januari månad. Måste dra det kort annars får jag sitta här hela dagen; Mamma ut och in på sjukhuset pga. smärtor, kramper och dyl. Pappa åkt in pga. inflammation i hjärt musklen och i hjärtklaffarna. Stora syster min, Angelica åkt till sjukan pga. ett epilepsianfall. Moster nina har även gjort ett kärt besök hos doktorn men då pga att hon fick ryggskott. Låter kanske inte mycket men vi har snart VIP-kort både till sjukhus och ambulans. Har väl snart även en direkt linje till ambulansen:) Jag har (som tur e- ta i trä) klarat mig än så länge. Det har varit mycket krävande och påfrestande för hela familjen.
Ja, i korthet har livet varit rent av sagt pissigt. Men man blickar framåt, med Emma vid sin sida och hoppas att livet tar en vändning och blir bättre.
Kommentarer
Trackback
