Nerver med bristningar
Usch NÄÄ, vad jag saknar min syster. Såg bilder på henne på facebook som en av hennes kompisar lagt ut nyligen!
Sjukt kolla vad tiden har gått, och allt bara har rullat på! Det känns som jag fortfarande lever i en bubbla liksom, den vill inte spricka! Jag kan komma på mig själv att jag bara faller bort och sen minns jag liksom inte vad som har skett den dagen eller den stunden liksom. Jag bara är känns det som, inget är viktigt längre! Jag bara flyter med allting. Och sen dyker dem jobbiga tankarna upp åter och åter igen, alltid! Hur ska jag fortsätta utan min syster! Jag vet att det snart har gått två år, men kommer alltid att riva lite extra i hjärtat varje gång någon frågar. Jag menar inte att folk ska sluta med det, jag behöver frågorna men jag måste tillåta mig själv att visa att jag kanske mår dåligt över det. Den enda just nu som får ta allt är Tobbe och jag tackar verkligen för allt han bara ställer upp på. Helt underbar är han(när det gäller det;) ) haha,.,, Nej skämt och sido!
jag förstår att det är svårt för nadra att veta hur dem ska tackla att bemöta en, men ibland när man råkar säga något om Emma så fryser vissa till och blir stela. Vill ju inte att det ska ske så man skiter i att nämna något om henne, men jag vill snacka om henne ibland. Jag vill verkligen det, jag vill inte tror att jag glömmer henne liksom. Det skär så inom mig att tro att jag inte minns henne eller att andra inte vill minnas henne...
Usch jag har inga bra nerver idag känner jag, men tur att jag ska träffa en annan Emma idag som faktiskt lyssnar! :)
Oj detta blev långt, kan skriva i evigheter känns det som, men blir väl samma vals jag drar om och om isåfall. Kanske inte så uppskattat att läsa! .....
Avslutar detta inlägg med en underbar bild på Emma(det är även den jag har som tatuering), min syster. Njut av hennes skönhet!
Sjukt kolla vad tiden har gått, och allt bara har rullat på! Det känns som jag fortfarande lever i en bubbla liksom, den vill inte spricka! Jag kan komma på mig själv att jag bara faller bort och sen minns jag liksom inte vad som har skett den dagen eller den stunden liksom. Jag bara är känns det som, inget är viktigt längre! Jag bara flyter med allting. Och sen dyker dem jobbiga tankarna upp åter och åter igen, alltid! Hur ska jag fortsätta utan min syster! Jag vet att det snart har gått två år, men kommer alltid att riva lite extra i hjärtat varje gång någon frågar. Jag menar inte att folk ska sluta med det, jag behöver frågorna men jag måste tillåta mig själv att visa att jag kanske mår dåligt över det. Den enda just nu som får ta allt är Tobbe och jag tackar verkligen för allt han bara ställer upp på. Helt underbar är han(när det gäller det;) ) haha,.,, Nej skämt och sido!
jag förstår att det är svårt för nadra att veta hur dem ska tackla att bemöta en, men ibland när man råkar säga något om Emma så fryser vissa till och blir stela. Vill ju inte att det ska ske så man skiter i att nämna något om henne, men jag vill snacka om henne ibland. Jag vill verkligen det, jag vill inte tror att jag glömmer henne liksom. Det skär så inom mig att tro att jag inte minns henne eller att andra inte vill minnas henne...
Usch jag har inga bra nerver idag känner jag, men tur att jag ska träffa en annan Emma idag som faktiskt lyssnar! :)
Oj detta blev långt, kan skriva i evigheter känns det som, men blir väl samma vals jag drar om och om isåfall. Kanske inte så uppskattat att läsa! .....
Avslutar detta inlägg med en underbar bild på Emma(det är även den jag har som tatuering), min syster. Njut av hennes skönhet!
Kommentarer
Trackback
