carrocaroline

Har pratat lite om Emma idag. Härliga minnen och jag är kluven i tankar om grejor och händelser. Känner så stor tomhet nu när det gäller vissa saker så vret inte riktigt hur jag ska va eller reagera. Ber så hemskt mycker om úrsäkt för att jag stöter bort. Är inne i en fas där bara jag gäller. Vandrar för mycket i huvudet på mig!!!

Träffade en vän som nyligen mist sin mamma, usch säger jag bara.. Känner så med henne, vi kommer aldrig ha samma sorg men jag kan känna hur mina känslor runt min sorg bara väller upp. När jag såg henne stå utanför jobb, slog det mig direkt. Jag bara såg hennes "spindel" ben som flög runt, dem som jag har skrivet om innan dem som jag nu har bättre ordning på. Men hennes är i samma kaos som jag hade det. Usch det är så jäkla tråkigt! Man kan aldrig förklara för någon hur det någonsin kommer att kännas, för det känns så olika för alla liksom. Jag bara omfamnade henne direkt när jag såg henne, ville liksom bara fånga henne som jag önskat att någon kanske ordentligt gjorde för mig. Jag vet att det är lätt för mig att sitta och säga men önskan fanns där. Jag har lärt mig som jag ofta har kläckt ur mig att ensam är starkast. Och har insett att faktiskt så är det så i många sammanhang, jag klarade mig. Jag klarade mig faktiskt, jag tog mig igenom flera saker som många inte hade klarat! Jag kan inte säga att jag är redo att säga att jag har fullfärdat min sorg men jag klarar mig och det är pga mig själv! Jag själv,, enbart Mig!!